Bryssel inifrån – signaler från EU-politikens centrum

Att besöka Bryssel ger alltid perspektiv. Det som kan upplevas som oklart i mediedebatten framstår ofta tydligare när man möter de som faktiskt driver regelverken. Den här resan bekräftade att den europeiska klimatpolitikens grundstruktur håller, men implementering, tempo och investerarimplikationer är mer komplexa än de ser ut på ytan.

ETS-review i juli – och vad det betyder för investerare
En av de mest konkreta nyheterna är att EU-kommissionen presenterar sin ETS-review i juli 2026. Startpunkten är det politiskt fastlagda målet om 90 procents utsläppsminskning till 2040. Reviewen är ingen omstart av klimatpolitiken, utan en kalibrering av verktygen.

Fri tilldelning fasas ut i linje med CBAM-sektorernas integrering, men takten diskuteras. Koldioxidkrediter och permanenta negativa utsläpp lyfts tydligare in i ETS-ramverket. Scope kan breddas – plast och kemikalier nämns som möjliga framtida sektorer. Det finns ett investerarproblem inbäddat i det hela i att ETS riskerar att missgynna first movers. Bolag som redan gjort klimatinvesteringar bär dubbla kostnader – de har investerat i omställning och konkurrerar mot aktörer som ännu inte gjort det och ”tyvärr” har vi många sådana bolag i Norden. Det är ett strukturellt problem vi behöver ha i åtanke när vi utvärderar portföljbolagens omställningsplaner.

CBAM – här för att stanna
Kommissionens representanter var tydliga: CBAM och ETS är "two sides of the same coin" – förändringar i ena systemet speglas i det andra. Den första CBAM-deklarationen sker i slutet av september 2027. Fram till dess är importdata begränsad, men handelsflöden påverkas redan nu. För bolag i stål, aluminium och cement är detta operationellt relevant. Downstream-produkter inkluderas sannolikt i 2027-2028. Vi ser CBAM-exponeringen hos portföljbolag som en parameter vi behöver följa mer aktivt.

Elnäten är bottleneck – inte efterfrågan
Det råder bred enighet i Bryssel i att elnät och tillståndsprocesser är den enskilt viktigaste bottleneck för energiomställningen, oavsett om man pratar med WindEurope, EIB eller DG Clima. Vindefterfrågan finns, men infrastrukturen hänger inte med. WindEurope lyfte att EU riskerar att missa 2030-kapacitetsmålet med betydande marginal enligt egna prognoser. Sverige nämndes specifikt som en marknad i nedgång och som ett land som lämnat det nordeuropeiska havsenergisamarbetet. EIB:s utlåning till elnät har tredubblats de senaste åren, och elnät och energilagring är nu de snabbast växande segmenten i deras portfölj. Elektrifiering är inte primärt en teknologifråga utan en tillstånds- och nätfråga. Bolag beroende av nätanslutning i sin tillväxtplan behöver vi förstå djupare.

Försvaret förändrar kapitalbilden
En av veckans tydligaste trender var försvarsfinansieringens snabba förändring. SAFE-instrumentet med 150 miljarder euro, EIB:s utvidgade mandat för dual-use och försvarsinfrastruktur, och privata fondens ökade tillgång till försvarsrelaterade investeringar – allt detta förändrar kapitalflödena i Europa. Att EU-kommissionen nu aktivt arbetar för att minska regelverkshinder för försvarsinvesteringar är en markant förändring jämfört med för bara några år sedan. Det påverkar bolag i vår portfölj som verkar i gränslandet mellan industri och försvar.

Rapporteringsregelverken förenklas – men målen kvarstår
Mötet med EFRAG gav klarhet på en fråga vi ofta möter från portföljbolag: vad händer med ESRS? Ramverket är på plats och ändras inte i grunden – men det har förenklats och datapunkterna är reducerade. VSME-standarden innebär i praktiken att även bolag utanför CSRD:s direkta räckvidd behöver rapportera, eftersom kundrelationer kräver det. En formulering fastnade: "In steady states the impacts will be risks." Det sammanfattar dubbel väsentlighet väl – klimatpåverkan och klimatrisk är på lång sikt inte separata bedömningar.

Cirkularitet, råmaterial och resiliens
Från Euromines och kommissionen lyftes behovet av inhemsk råmaterialförsörjning som en säkerhetsfråga, inte bara en miljöfråga. Critical Raw Materials Act ställer frågan om hur mycket EU behöver vara självförsörjande, och svaret är oklart.
En central utmaning kvarstår: om jungfruliga material är billigare fungerar inte cirkulära affärsmodeller. Regelverken måste skapa rätt incitament. Det är en fråga som direkt berör bolag vi följer inom återvinning och resurseffektivitet.

Green Deal håller – men bankabilitet saknas
Mötet med Norrsken Brussels var veckans mest tankeväckande. Inte för att det gav enkla svar, utan för att det ställde rätt frågor. Trots globalt tryck från USA och Kina var budskapet tydligt: EU:s gröna agenda skrotas inte. Det finns lobbyister som vill det och upprepar gärna retorik hämtad från andra sidan Atlanten. Men 2030- och 2040-målen är inbyggda i för många regelverk för att rivas ut i en rörelse.

Det reella problemet är att Europa är systematiskt svagt på att ta projekt från idé till finansieringsbeslut. Ambitioner finns. Innovation finns. Men nästan ingenting når finansiering. Jämförelsen är tydlig – USA och Kina har färre projekt, men de som startar, startar på riktigt. Inom hållbarhetsfinansiering är problemet välkänt men underadresserat: för mycket fokus på rapportering och disclosure, för lite på bankabilitet. Hur gör vi omställningen investerbar? Den frågan ställdes utan att få ett bra svar i Bryssel, och det är i sig ett svar.

En siffra illustrerar det: EU:s innovationsfond, finansierad via ETS-intäkter och med tiotals miljarder euro tillgängliga för industriell omställning, har enligt en granskning från Europeiska revisionsrätten hittills betalat ut ett par procent av åtagna medel till faktiska projekt. Pengarna finns. Kapaciteten att deployera dem är bottleneck. Europas styrka är rule of law och en kultur av kvalitet. Svagheten är förmågan att skala. En observation stannar kvar: "Europa ska inte kopiera USA eller Kina. EU bör titta på sig självt." Förutsägbara spelregler är Europas verkliga konkurrensfördel, och precis den miljön skapar förutsättningar för de bolag vi investerar i långsiktigt.

Vad tar vi med oss
Resan bekräftade att EU:s klimat- och industripolitik rör sig i en riktning som är gynnsam för bolag med tydliga omställningsplaner och starka marknadspositioner. Samtidigt kvarstår implementeringsrisker - tillståndsprocesser, nätutbyggnad, first mover-problematik och geopolitiska störningar, som vi behöver förstå på bolagsnivå.

Vi är aktiva ägare i bolag vi tror på långsiktigt. Det kräver att vi förstår det politiska och regulatoriska landskap de verkar i – inte bara idag, utan de kommande åren.

Nikolay Burdakov är ansvarig för ESG och hållbarhet i Sverige på Odin Fonder.