AI-revolutionens två avgörande frågor

Diskussionen om huruvida AI är en bubbla eller inte blandar ofta ihop två frågor som det är värdefullt att analysera var för sig.

• Den första frågan är om det kapital som investeras i infrastrukturen får tillräcklig avkastning.
• Den andra är om tekniken faktiskt tas i bruk och var vi befinner oss i innovationscykeln.

Det är två olika frågor, med olika cykler och potentiellt olika svar. Därför är det viktigt att hålla isär dem när AI diskuteras.

En teknologisk revolution inleds ofta med en installationsfas där infrastrukturen finansieras och byggs ut. De investeringar som nu görs inom AI liknar kapitalcykler vi har sett i andra branscher och vid tidigare teknologiska skiften.

Vi har tidigare hänvisat till boken Engines That Move Markets, som behandlar tidigare teknologiska revolutioner, och kapitalcykeln var också temat för en tidigare kommentar. Installationsfasen mäts i antal gigawatt och kostnad per GW.

Lärdomen från tidigare utbyggnadsfaser är att de ofta leder till överinvesteringar. Det kan i sin tur innebära stora förluster för dem som finansierat infrastrukturen och kraftiga boom-bust-förlopp bland leverantörerna.

Konsultbolaget Bain uppskattade nyligen att branschen behöver generera 6 000 miljarder dollar i årliga intäkter till 2031 för att finansiera kapitalinvesteringarna. Befintliga tjänster kan enligt Bain bidra med cirka 1 800 miljarder. Resterande 4 200 miljarder måste alltså komma från produkter och tjänster som ännu inte finns.

Samtidigt innebär stora investeringar i infrastruktur att kostnaden för att använda tekniken sjunker kraftigt – i det här fallet kostnaden för beräkningskraft eller per token. Det är positivt för samhället och skapar förutsättningar för de bolag som bygger tjänster ovanpå infrastrukturen.

Det är också detta som ofta accelererar den teknologiska innovationen. Den fiber som byggdes under dotcom-bubblan och bidrog till att slå ut en rad telekombolag blev senare infrastrukturen som YouTube, Netflix, Booking.com och Facebook kunde bygga sina tjänster på. På lång sikt tillföll därmed en stor del av värdeskapandet de aktörer som bäst kunde dra nytta av infrastrukturen.

Den andra frågan är om tekniken fungerar och används på ett sätt som förändrar beteenden och ekonomins sammansättning. Utrullningsfasen mäts inte i gigawatt, utan i vilka produkter och tjänster som byggs ovanpå infrastrukturen.

Här visar utvecklingen att AI är en av de tekniker som fått snabbast spridning någonsin. Teknologianalytikern Ben Thompson lyfter fram en intressant poäng: i varje teknologiskt paradigm är det ofta applikationslagret som bygger bron till nästa.

Internet på PC blev exempelvis bron till smarttelefonen. Att AI sprids så snabbt beror bland annat på att tekniken bygger vidare på redan etablerad infrastruktur som smarttelefoner och datorer. Samtidigt kan AI i sin tur bli bron till nästa teknologiska skifte, exempelvis AI-glasögon eller annan hårdvara. Därför är det intressant att Meta inte bara lanserar applikationer, utan även hårdvara.

Ett konkret exempel på AI utrullning är lanseringen av Meta Muse. Företagsmarknaden har haft agenter en tid, bland annat genom Copilot, Claude och Codex, men Muse ger en bild av hur konsumenter kan använda en personlig agent i vardagen.

Appen lanserades den 8 september och har sedan dess varit den mest nedladdade gratisappen i App Store. Agenten utför faktiska uppgifter åt användaren. Den kan läsa e-post, boka bord och resor samt genomföra köp.

Det är också en förklaring till att nordiska försäkringsbolag föll på börsen efter lanseringen. Investerare oroar sig för att en agent som jämför och byter leverantör åt kunden kan ta bort de sökkostnader och den friktion som i dag bidrar till att hålla kvar kunderna.

Internet förändrade distributionen i en rad branscher. Lokala resebyråer förlorade sin roll som mellanhand och vi gick från begränsat hyllutrymme i fysisk butik till i princip obegränsat utbud på nätet.

Ben Thompsons aggregationsteori beskriver vad som händer när leverantörernas erbjudanden blir mer lättillgängliga och friktionen minskar: marknadsmakten, och därmed värdeskapandet, förskjuts mot den aktör som äger kundrelationen. Leverantörerna blir mer utbytbara eller möter hårdare konkurrens.

AI-agenter har potential att skapa samma förändring. Under interneteran började sökandet ofta på Google eller Amazon. I AI-eran är det inte osannolikt att det i stället börjar hos den personliga agenten.

När agenten minskar kostnaden och ansträngningen för att få saker gjorda ökar användningen, och den knappa resursen blir inte längre tid eller kapacitet utan snarare vilja och inspiration. Den som tillhandahåller agenten äger kundrelationen, medan tjänsterna bakom riskerar att bli underleverantörer.

Det är också lätt att föreställa sig att vi endast kommer att använda ett fåtal agenter. Ju mer en agent vet om användaren, desto mer värdefull blir den – och desto högre blir tröskeln för att byta.

Distributionen kan därför bli avgörande för vilka bolag som lyckas i nästa fas av AI-utvecklingen. Meta når miljarder människor genom Instagram, WhatsApp och Facebook och kunde använda denna räckvidd för att ta Muse från noll till fem miljoner nedladdningar på en månad.

Microsoft når på motsvarande sätt en mycket stor del av världens kunskapsarbetare genom Office, Teams och Outlook och har rullat ut sin agentplattform direkt i de verktyg människor redan använder i arbetet.

Microsoft har varit långsammare än flera konkurrenter på produktsidan, men den starka distributionen ger bolaget tid att lansera konkurrenskraftiga produkter och AI-lösningar. Om en personlig agent också kan hjälpa till med stora delar av de dagliga arbetsuppgifterna är Microsoft väl positionerat genom både distribution och befintliga kundrelationer.

Historiskt har vinnarna i de två faserna sällan varit desamma. Installationsfasen gynnar ofta leverantörer av ”hackor och spadar”, har historiskt varit kortare än utrullningsfasen och är beroende av hur länge kapitalcykeln pågår.

Den centrala frågan i den fasen är när kapitalinvesteringarna börjar plana ut. Risken är att aktiekurserna tenderar att korrigera innan investeringsbudgetarna gör det.

Det långsiktiga värdeskapandet har i stället främst skett hos de bolag som i utrullningsfasen lyckats behålla eller ta marknadspositioner när ekonomins sammansättning förändras. Under interneteran belönades de aktörer som ägde kundrelationen, erbjöd starka applikationer, hade distribution nog att försvara sin position och kunde dra nytta av billig infrastruktur.