Konsten att bygga en effektiv och stabil finansportfölj

Första steget på vägen mot framgång på finansmarknaden – oavsett om du är en privat investerare eller förvaltar kapital åt en stiftelse, kommun, företag eller andra – är att sätta upp en genomtänkt plan, en investeringsstrategi. Den beskriver bland annat hur kapitalet ska fördelas mellan olika investeringstyper och har stor betydelse för avkastningspotentialen samt för att säkerställa att du når de mål du satt upp.

Att diversifiera portföljen, det vill säga sprida investeringarna över olika tillgångsslag, geografiska områden, sektorer och bolag, kallas ofta finansmarknadens enda gratislunch. Detta eftersom det ger möjlighet att minska risken utan att gå miste om långsiktig avkastning, berättar Dan Hänninen, chef för institutionella kunder på Odin Förvaltning i Oslo.

– Diversifiering är en central princip för att hantera risk. Det gäller både mellan tillgångsslag (aktier och räntor) och inom respektive tillgångsslag, exempelvis aktier. Många privata investerare tenderar att köpa 5–6 aktier och tro att de är väl diversifierade, men det finns en anledning till att aktiefonder måste ha minst 16 aktier i portföljen för att få kallas UCITS-fonder, vilket innebär att de följer gemensamma europeiska regler med omfattande krav på riskspridning, säger Hänninen.

När du väljer investeringsstrategi är det också viktigt att ta hänsyn till syftet med verksamheten, likviditetsbehovet samt riskkapacitet och riskvilja. Driver ni exempelvis en stiftelse som ska dela ut medel till ett specifikt ändamål om 12 månader, behöver ni både säkerställa att det finns tillräckligt med kapital tillgängligt vid rätt tidpunkt och att portföljen genererar tillräcklig avkastning för att stiftelsen ska kunna uppfylla sitt långsiktiga syfte.

– Då bör man ta en relativt låg risk i delar av portföljen för att inte riskera att försämra möjligheten till utbetalning vid rätt tidpunkt. Men om man sammantaget tar för låg risk genom att ha en alltför stor andel av kapitalet på bankkonto eller i räntepapper, kan man snabbt hamna i en situation där realvärdet av kapitalet urholkas av inflationen, säger Hänninen.

När det gäller risk är det viktigt att ha kontroll över följande faktorer:

1. Hur stor andel av kapitalet ska exponeras mot risk?
   Hur mycket risk ska du ta – det vill säga, hur stor andel av kapitalet ska placeras i aktier respektive räntebärande papper?
2. Vilken typ av risk ska du ta?
   • Hur mycket kreditrisk ska du ta?
   • Hur mycket ränterisk ska du ta?
   • Ska du ta valutarisk?
   • Hur stor andel av kapitalet ska exponeras mot risk?

Internationella studier visar att 90 procent av avkastningens varians kan förklaras av den strategiska allokeringen.

– Ju högre aktieandel du har i portföljen, desto högre avkastning kan du förvänta dig, men du får också större svängningar på köpet. Du måste ta reda på hur stora svängningar du kan leva med, så att du inte tvingas sälja vid olämpliga tidpunkter, exempelvis när aktiemarknaden har fallit kraftigt, säger Hänninen.

En analys av den amerikanska marknaden visar att en portfölj med 100 procent obligationer under perioden hade en genomsnittlig årlig avkastning på 5,1 procent, men varierade mellan +32,6 procent och -13,1 procent på årsbasis. En portfölj med 100 procent aktier gav däremot en genomsnittlig årlig avkastning på 10,2 procent, men med svängningar mellan +54,2 procent och -43,1 procent. (Källa:Vanguard)

Genom en relativt enkel riskanalys går det att konkretisera vilka möjliga utfall du sannolikt står inför beroende på hur portföljen är uppbyggd.

– Vi har utvecklat en modell som är enkel men har visat sig vara relativt träffsäker, säger Hänninen. Modellen visar till exempel att en väl diversifierad portfölj med 33 procent aktier med 90 procents sannolikhet kommer att ge en tolvmånadersavkastning mellan +13,6 procent och -4 procent. Om du kan tolerera en nedgång på cirka 6 procent, kan du sannolikt ha en portfölj med upp till 33 procent aktier. Om du däremot klarar en nedgång på 10 procent, kan du sannolikt ha en portfölj med 50 procent aktier.

Modellen ger inga garantier, och extrema situationer kan uppstå, men den ger ett rimligt och enkelt sätt att hantera risk, förklarar Hänninen.

Enligt modellen har en portfölj med 33 procent aktier en förväntad årlig avkastning på 5,1 procent, medan en portfölj med 50 procent aktier har en förväntad avkastning på 5,7 procent. Skillnaden kan verka liten, men på lång sikt blir effekten betydande.

– Under en 15-årsperiod kan en portfölj på 100 miljoner kronor med 33 procent aktier förväntas växa till 210 miljoner kronor, medan en portfölj med 50 procent aktier kan växa till 230 miljoner kronor. Skillnaden på 20 miljoner kronor kan verka liten, men själva avkastningen ökar från 110 miljoner till 130 miljoner kronor, vilket motsvarar nästan 20 procent mer, påpekar han.

Du behöver också bestämma hur mycket kreditrisk och ränterisk du vill ta i ränteportföljen. Kreditrisk är risken att emittenten inte fullgör sina betalningsåtaganden, medan ränterisk handlar om hur förändringar i räntenivån påverkar investeringens värde.

– En del högräntefonder har gett god avkastning den senaste tiden, men det är viktigt att förstå att högräntefonder (BB+ och lägre kreditbetyg) har högre kreditrisk än Investment Grade-fonder (BBB- och högre kreditbetyg). Det innebär också en större risk för kraftiga svängningar och att vissa bolag inte kan fullgöra sina åtaganden vid en viss tidpunkt, säger Hänninen.

Obligationer med lång räntebindning (duration) har högre ränterisk och större volatilitet än de med kort räntebindning, men de kan också ge högre avkastning.

– I en neutral marknad får du ofta bättre betalt för att hålla en obligation med lång räntebindning jämfört med en kort, men du tar samtidigt en risk genom att binda räntan under en längre tid. Ett räntepapper med mycket kort räntebindning har låg ränterisk, men kan ha hög kreditrisk. Det viktiga är att förstå de olika riskfaktorerna, säger han.

Om dina aktieinvesteringar är i en annan valuta än svenska kronor, påverkas avkastningen av valutakursförändringar. När kronan försvagas ökar värdet på dina utländska fonder och aktier mätt i svenska kronor – och vice versa.

– Kronan har försvagats mycket de senaste åren, men ingen vet om en svag krona är det nya normala. Det är mycket svårt att förutse framtida valutasvängningar. Däremot vet vi att svenska kronor ofta försvagas i oroliga tider. Då vill internationella investerare placera sina pengar i så kallade "trygga hamnar", som amerikanska dollar eller euro. Om oron samtidigt leder till börsfall och du har utländska investeringar, fungerar valutaexponeringen som en stötdämpare, eftersom investeringarna inte tappar lika mycket i värde mätt i svenska kronor som de hade gjort om de varit valutasäkrade, säger Hänninen.

Rebalansering handlar om att justera portföljen tillbaka till sin ursprungliga tillgångsfördelning. Det är en viktig del av riskhanteringen i en investeringsportfölj. När marknaden förändras presterar vissa investeringar bättre än andra, vilket gör att portföljens fördelning förändras. I vissa perioder kan exempelvis aktiefonder ha mycket hög avkastning, vilket innebär att aktiedelen får en större vikt i portföljen än räntor/obligationer. För att undvika en för hög risk bör du då sälja aktiefonder och köpa mer räntefonder. I andra perioder kan det vara tvärtom.

– Det ger också en rationell strategi för att hantera marknadsrörelser, genom att du säljer aktier dyrt och köper billigt när aktiemarknaden stiger respektive faller. För de flesta investerare räcker det att rebalansera en eller två gånger per år, eller när portföljens fördelning når vissa gränser, säger han.

Samma princip gäller för andelen som varje fond utgör av portföljen, om aktie- och ränteportföljen består av flera fonder med exponering mot olika marknader.

Historiska siffror från den amerikanska marknaden från 1990 och framåt visar att försök att tajma marknaden har begränsad effekt:

Om du under perioden hade behållit en portfölj med 60 procent aktier och 40 procent räntor i det amerikanska marknaden, skulle du ha fått en genomsnittlig årlig avkastning på cirka 8 procent (mätt i USD). Om du hade lyckats tajma marknaden genom att kliva ur innan den sämsta månaden varje år, skulle avkastningen ha ökat till 13 procent per år. Men den bästa börsmånaden tenderar att komma direkt efter den sämsta, vilket innebär att du måste tajma återinträdet i marknaden perfekt.

Om du däremot hade missat den bästa månaden varje år, hade din genomsnittliga årliga avkastning istället sjunkit till bara 3 procent.

Att försöka hoppa in och ut ur marknaden i rätt tid är extremt svårt och kan leda till att du går miste om de viktigaste uppgångarna och återhämtningarna. För de flesta investerare är en konsekvent och långsiktig strategi ofta en bättre väg till stabil avkastning.

– Att undvika den sämsta månaden varje år ökade avkastningen ungefär lika mycket som att missa den bästa månaden minskade den. För att lyckas med marknadstajming måste du alltså "gissa" rätt två gånger – både när du ska gå ur och när du ska gå in i marknaden igen – och det är nästintill omöjligt att göra. Chansen att lyckas är däremot stor om du sätter upp en plan i enlighet med ovan principer och håller dig till den, säger Hänninen.